Den senaste tiden har jag gjort lite mer efterforskningar inom området minimalism och då inte bara den positiva aspekten utan även om de negativa följder som faktiskt också kan komma med att leva ett enklare liv. B la finner jag ett blogginlägg där en kvinna uttrycker sitt nyförvunna hat mot minimalismen. Hon är bitter över att ha gjort sig av med alla sina möbler, prylar, sin bostad och att det enkla livet inte alls blev så som hon föreställt sig.
Det är inte ovanligt att det av minimalister runt om i världen utlovas lycka, glädje och tillfredsställelse i livet bara du är villig att skala av, reducerar ner och göra dig av med allt det oväsentliga. Tyvärr är det just det som också är baksidan med sociala medier- det positiva filter som allt som oftast läggs på och som många gånger dessvärre kan ge en väldigt skev bild av verkligheten. Minimalism är långt ifrån något som passar alla. Att leva litet, avskalat och minimalistiskt kan komma att kräva uppoffringar av dig i livet som du inte nödvändigtvis räknat med.
Vidare tror jag att det här med att rensa och förenkla och leva mer minimalistiskt kan utvecklas och bli lika mycket ett beroende som det tidigare har varit att t ex shoppa och ideligen drömma om nya saker. Ju mer du rensar bort desto lättare och friare känner du dig. Det är lätt att dras med i karusellen och tyvärr inte helt ovanligt att det till slut går till det extrema där regler och förväntningar inom området naturligtvis också gör sin del till. Jag läser om människor som gjort sig av med allt de äger och har, flyttat in i ett tiny house eller en RV för att sedan upptäcka att det inte alls är för dem och att de avskyr det.
Jag läser vidare om kvinnan ovan som efter några år som aktiv minimalist gjort sitt tydliga utträde. Jag tar del av hennes frustration över allt ifrån platsbrist och att aldrig någonsin kunna bunkra upp med vare sig färska matvaror, toalettpapper eller konserver till det störande faktum att de bor så minimalt att hennes man kan höra hennes mage kurra trots att hon befinner sig i sovrummet och han i vardagsrummet med en stängd dörr emellan. Hur frustrerad hon känt sig över att inte ha rum för en hemarbetsplats till alla papper, avsaknaden av vissa kläder och att tvingas trycka in- den om än mycket lilla uppsättning skor hon har kvar- i ett av köksskåpen då det inte finns plats för dem i den ytte-pytte-lilla garderoben i sovrummet. Jag läser också om hur olycklig minimalismen faktiskt gjort henne och hur begränsad hon känt sig i livet. Det här är onekligen ett exempel på Minimalism Gone Wrong.
Som ni vet har jag tagit rensandet i en relativt långsam takt och än har det inte gått till det extrema, men jag känner ändå att jag så sakteliga börjar närma mig gråzonen av det nu. Det känns därför extra viktigt att jag redan nu uppmärksammar detta både för mig själv och även för er som läser. Det är nämligen a l d r i g en god idé att rensa bara för rensandets skull. Vissa saker kan vara viktiga att tänka igenom både en två och tre gånger innan beslut fattas.
Jag brukar tänka att rensandet inte får bli oförnuftigt och dumt. Som med det svarta skåpet. Jag kommer förmodligen vilja ta det bruk igen, inte för att vi behöver det till förvaring utan för att jag fortfarande inte riktigt känner mig hemma med den totalt avskalade känslan i rummet. Jag vill dock inte förhasta mig och skåpet kommer förmodligen inte flytta upp igen förrän tidigast nästa år. Då vet jag också med säkerhet att jag har gett den minimalistiska estetiken en chans och levt med den under en längre tid.
Till syvende och sist handlar allt ändå bara om att hitta en alldeles e g e n nivå för enkelheten och minimalismen, hitta fram till en bra balans och att låta det få ta den tid det tar att att göra så.
Till syvende och sist handlar allt ändå bara om att hitta en alldeles e g e n nivå för enkelheten och minimalismen, hitta fram till en bra balans och att låta det få ta den tid det tar att att göra så.
//Tina
